Självklart insåg vi att vi inte kunde vänta i flera månader, kanske skulle vi aldrig komma tillbaka till Kreta ens. Men Oscar var ju liten! Visst skulle vi kunna smussla med honom hem med bagaget! Så tyst och lugn som han var.

Skönt att vi var överens!
Inga mesar här inte, ska man ha äventyr så ska man! Inte ville vi lämna in vår lille semestermaskot på ett stort djurhem heller. Och Silke hade ju gjort helt klart att man skulle lämna ett bidrag för att de skulle ta hand om hunden åt oss. Vi som bara ville hjälpa en hund, skulle vi dessutom betala för det?
Nej, här var det tuffa tjejer som klarade sig själv!
På alla tidigare semesterresor hade vi tagit med oss några extra flaskor sprit hem, det var liksom en sport, så varför skulle vi inte klara att få med oss en liten hund. Är man feg får man inget gjort!

Då vi fikat klart gick vi en lång omväg runt Noah's Arks kontor. Det vore ju pinsamt om den där Silke som verkade så petig, skulle se oss. Nu då vi ändå bestämt att fixa det här på vårt sätt.

Oscar var med oss hela den återstående semestern och vi trivdes så bra tillsammans. Jag kände verkligen att jag älskade den hunden. Vi hade med Oscar överallt och han skötte sig så fint. Flera gånger träffade vi andra hundar som verkade hemlösa och vi såg till att alltid ha mat med oss så vi kunde bjuda. Flera var så gulliga att vi velat ta hand om dem också men det gick ju tyvärr inte. Man måste vara realistisk, men kul var det att se hur väl Oscar kom överens med alla och vad fint de lekte. Vi som hade tänkt gå ut på disco och göra Chania by night hade så mycket att tänka på tack vare Oscar att vi inte saknade nöjeslivet ett dugg. Vi var på stranden och badade och gick långa promenader och hela tiden planerade vi för den förestående hemresan. Skulle vi köpa en lagom stor väska att ha Oscar i eller skulle vi chansa på att ha honom innanför jackan? Det blev till slut så att vi köpte en liten bag som vi klippte upp lufthål i så han skulle kunna andas. Det var ju inte helt säkert att vi skulle kunna sitta bredvid varandra och att dölja en valp under jackan i fyra timmar vore nog inte så lätt. Oscar blev lugnare för varje dag, det märktes att han vant sig vid oss nu och pipig var han ínte, men detta var ju ändå en stor sak som vi inte visste hur det skulle sluta. Allt detta planerande gav en extra krydda och spänning åt semestern. Vi var inga vanliga töntiga charterturister vi! Vi hade viktigt bagage med oss.

Planet gick på eftermiddagen och förmiddagen ägnade vi så mycket vi kunde åt promenader. Vi rastade Oscar så sent vi kunde, gav honom ingen mat och inget vatten och såg verkligen till så att han var trött då vi stängde väskan för sista gången. Ingen av de andra resenärerna hade sett honom, vi hade verkligen varit försiktiga. Vi utväxlade hemlighetsfulla blickar och visste att nu fanns ingen återvändo!

Lyckligt och väl kom vi på planet och jag lyckades ta en fönsterplats, sen satt Mia i mitten och ytterst satt en kille som läste hela tiden. Helt klart en töntig typ men han brydde sig i alla fall inte om vad vi gjorde eller hade i våra väskor. Likblek var han också och vi tittade på varandra och förstod att vi båda undrade om han suttit inne och läst hela semestern? Det var annat än vad vi gjort det!

Hela resan satt vi som på nålar och önskade att vi snart skulle vara framme. Samtidigt bävade vi för hemkomsten och önskade att resan aldrig skulle ta slut! Det värsta var att inte kunna prata med varandra om det som vi båda tänkte på. Inte ett ljud hördes från bagen, men hu, så nervöst det var. Tänk om Oscar dött, tänk om han kvävts! Inte kunde vi kolla det heller för då skulle han kanske vakna och någon se honom.

Så stod planet på marken igen. I det allmänna kaos som utbryter när alla ska lämna ett plan kände vi att här försvinner vi lätt i mängden, nu är faran över. Vi lämnade planet och flygvärdinnan önskade oss välkomna tillbaka. Om hon bara vetat! Men ingen mer än vi visste, det var knäpptyst i bagen.

Våra väskor kom ganska snabbt på rullbandet och vi gick mot utgången och tullen och försökte se helt oberörda ut. Det var mycket folk så varför skulle just vi dra blickarna till oss? Vi såg ju inte ut som knarklangare, bara två vanliga tjejer som varit på semester.

Två tullare, en manlig och en kvinnlig, stod och mönstrade kön av resande. Bistra miner hade de båda två. Då vi gick förbi stoppade tjejen oss. Jag trodde jag skulle svimma och det syntes nog också.

-Har ni nåt att förtulla? frågade hon.

-Nej, inget alls! svarade vi i kör.

De båda tullarna tittade på varandra som om de ordlöst diskuterade om de skulle släppa förbi oss eller ej. Tiden stod stilla! Om det vore möjligt att sjunka genom jorden så hade vi gjort det båda två.