Vi satt alla som förstummade och såg hur gubben faktiskt försökte sparka Oscar igen!

Mia som är den mest företagsamma och impulsiva av oss rusade upp och skrek på svenska:

-Vad tar du dig till gubbdjävel?

Så slängde hon innehållet i sitt vinglas rakt i synen på gubben och sprang sedan runt bland borden tills hon lyckades fånga in den vid det här laget livrädda Oscar. Till slut hamnade han i ett hörn och kunde inte slinka undan.

Allt gick så fort och alla blev så förvånade så det var ingen som ryckte in till gubbens försvar. Han satt där i sitt sällskap, med vin rinnande i ansiktet och såg ut som han fått sitt livs chock. Vi var så upprörda och faktiskt rädda också att få stryk av någon i det grekiska sällskapet, att vi tog valpen och stack iväg. Det var knappt benen bar oss, men iväg kom vi. I farten så glömde vi betala men som tur var, var det inga handväskor eller jackor glömda, så vi slapp att gå tillbaka igen. Fräckt kanske att smita från notan, men såna här upplevelser vid matbordet ville vi inte betala för.

Vi hoppade över maten den kvällen, var liksom inte hungriga längre, och gick i omvägar tillbaka till hotellet. Tänk om någon skulle följa efter oss! Men det var ingen som gjorde det. Jag hade Oscar innanför jackan då vi gick in på hotellet och det var ingen som såg oss ens. Rummet, eller studion, hade ingång direkt utifrån så det var inga problem att osedda ta sig ut och in. Jag var kvar i rummet med Oscar medan Mia gick till den lilla affären en bit bort och köpte ett par burkar hundmat. Efter en stund inomhus märkte vi att vår lilla älskling inte luktade så gott. Som tur var hade vi schampo med äppeldoft och han fann sig snällt i att badas och sen torkas med en rosa handduk. Gud vilka söta bilder vi har av honom i handduken!

De följande dagarna hängde Oscar med på en massa skoj. Han var trevlig och skällde nästan aldrig så han kunde vara med överallt och smugglas ut och in på hotellrummet. Vi blev så fästa vid honom att vi började fundera på att ta honom med oss hem. Mia jobbar så mycket och har ingen möjlighet att ha hund, men jag som pluggar och dessutom har tillgång till hundvaktande föräldrar, skulle med glädje ta hand om honom. Men hur skulle det gå till? Vi hade hört om folk som smugglat med sig hundar hem, men det kändes inte så kul.

Vi blev också nyfikna på hans bakgrund och en kväll samlade vi mod och gick tillbaka till restaurangen. Om inte Leffe visste något så skulle vi aldrig få veta något alls, det förstod vi. Vi gick dit tidigt innan det kommit så mycket folk, och bestämde att jag som är fegast skulle vänta en bit bort medan Mia ensam gick in och pratade, vi ville ju inte riskera att han skulle ta Oscar tillbaka. Men det hade vi inte behövt oroa oss för. Leffe, som helt verkade ha glömt vår smitning från notan och åter igen försökte få med oss på disco, berättade att Oscar var född på stranden av en tik som blivit överkörd för ett par veckor sedan. Han borde vara tre månader gammal nu och från början var de fyra syskon men alla de andra hade försvunnit, Gud vet var. Överkörda förmodligen, det var mycket trafik på vägen alldeles utanför. Och hade de inte blivit överkörda så skulle de i alla fall inte klara sig nu då turistsäsongen snart var slut. Alla restauranger skulle stänga och inga greker var så dumma att de skulle bry sig om att mata. Då Mia frågade om någon ägde hunden hade han bara skrattat och sagt

-Äger? Brukar råttorna ha ägare? Han är sin egen så länge han lever och sen är han död.

Jaha, då visste vi det! Oscar var alldeles ensam i denna världen. Att vi inte skulle kunna lämna honom på gatan då vi åkte, det stod helt klart. Men vad göra? Vem kunde man fråga? Tjejen som städade på hotellet bara log och skakade på huvudet då vi försökte fråga. Hon förstod inte ett ord.

Men så en kväll då vi var inne i Chania för att äta middag, såg vi plötsligt ett anslag. Upphäftat på en lyktstolpe av trä satt ett anslag på SVENSKA!
"Du som vill hjälpa hundarna på Kreta......" Det kunde inte vara sant! Djurens skyddshelgon måste ha satt upp det just för vår skull. Men det var faktiskt den svenska föreningen CHANS som satt upp anslaget riktat till svenska turister. Hänvisning fanns till djurhemmet Noah's Ark, som dessutom skulle ha ett informationskontor inne i Chania. Daskalogiannis... . Vi frågade en dam som såg vänlig ut och hon pekade och gestikulerade så vi i alla fall förstod någorlunda riktning. Vi gav oss iväg och var plötsligt inne i gamla, kusligt fallfärdiga kvarter. Turkisk musik strömmade ut från en del fönster, somliga hus verkade rent övergivna och bara bebodda av katter. I ett fönster hade man satt upp en stor fisk som spred en hemsk stank. Var det exotisk mat eller ett sätt att hålla turisternas blickar borta??? Vi kände oss mer och mer kusliga till mods i skymningen, då vi helt plötsligt stod på en vanlig gata igen. Och tänk, på vänster hand på hörnet var ett stort skyltfönster med burar innanför och en massa anslag om djur tejpade på fönstret. Att vi kommit rätt var det ingen tvekan om.

Där inne var liv och rörelse trots den sena timmen. En stressad dam pratade högt i telefon på tyska samtidigt som hon försökte mata två kattungar med en pipett. Två andra damer som uppenbarligen var turister stod och väntade med en hund i koppel.

Till sist var telefonsamtalet över och damen som vi senare fick veta var Silke, föste bryskt ut oss på gatan. Nu talade hon engelska:

-Kom inte in med den lilla, det finns smittorisk, bättre ni är på gatan för den är väl inte vaccinerad?

Vi frågade om hur vi skulle göra med hunden och Silke visste som tur var på råd. Vi kunde lämna in den till djurhemmet och sedan komma efter ungefär 5 månader och hämta den lille om han bara klarade sin blodtest för rabies. Annars kunde han inte komma till Sverige. Även om importlicenser och annat fick vi besked. Det verkade rätt invecklat men inte allls ogenomförbart. Helst skulle han vaccineras så fort som möjligt, för valpar var utsatta för mycket smitta.

FEM månader! Det var ju inte klokt, nu när vi är med i EU och allt. Vi var lite chockade. Sen förklarade Silke att vi också kunde ha honom i karantän i Sverige, men det skulle bli otroligt dyrt. Mycket, mycket dyrare än att lämna honom på Noah's Ark. Ett litet bidrag fick man helst lämna om man lämnade in ett djur, men det var ändå billigare än karantänen.

Då vi fått alternativen klara för oss kände vi att vi skulle behöva sitta ner och ta en drink innan vi bestämde oss. I och för sig var det långt kvar till hemresan men vi kände att vi var tvungna att bestämma nu hur vi skulle göra.

Vi chansar på att smuggla
hem Oscar!