-Kom med här så får vi se! sa den manlige tullaren, och så visade de in oss i ett litet rum.

-Nu är det kört! tänkte vi båda två. Men visst kunde det ju hända att de inte ville titta i den lilla bagen, bara i resväskorna. Man ska inte ge upp förrän man definitivt sitter fast!
Vi hade inget annat val än att följa med in i det lilla rummet där det fanns en disk. Jag satte med säker min, fast darrig i benen så jag nästan ramlade, upp den lilla bagen på disken och la upp resväskan bredvid. Jag började själv öppna resväskan och hoppades att de inte skulle bry sig om bagen om jag inte försökte smussla undan den.
Hoppas kunde man ju alltid som sagt, men efter att ha tittat igenom mina smutsiga semesterkläder och ynkliga små souvenirer så var det bagens tur. Den kvinnliga tullaren drog med van hand upp blixtlåset och stack ned handen. Genast måste hon ha känt att det var en levande liten kropp som låg där. Hon ropade faktiskt till och drog snabbt upp handen. Men vad hjälpte det, hon hade ändå upptäckt lille Oscar som låg och snusade så sött invirad i den rosa handduken som han tyckte så mycket om och kände sig trygg i.

Än en gång ville vi båda sjunka genom jorden och försvinna men det gick inte den här gången heller. Blickarna vi fick var inget man vill uppleva igen precis.

-Jaha! Vad har ni att säga om det här då? sa tullaren och tittade på oss.

Vi hade redan innan bestämt att jag skulle ta på mig allt. Det hade jag glatt gjort innan jag visste att vi skulle åka fast, men varför skulle vi båda behöva åka fast och kanske få nåt straff då det räckte med en av oss? Så vi hade bestämt att Mia skulle inte veta något alls om vad det var för en hund som JAG hade i MIN väska. Detta att vi skulle åka fast var något som vi bara inte tänkt på, på allvar. Det kunde bara inte inträffa. Kanske skulle vi kunna charma oss ur situationen, sånt hade man ju hört talas om. Men just då så kände jag mig inte så charmig alls. Nu hade det varit tyst så länge så att den ena tullaren harklade sig.

-Det är min hund, Mia har inget med det att göra, pep jag fram.

-Jaha! Och du har alla papper i ordning förstår jag? så hade jag den genomträngande blicken på mig igen.

-Vi har badat honom, han är ren. fick jag fram. Man är inte så fyndig alla gånger.

-Jag frågar efter importlicensen, vaccinationsintyg och andra handlingar.

Vad skulle jag nu göra? De tuffa brudarna från Chania kändes mycket långt borta. Eftersom jag nu ska berätta vad som verkligen hände så måste jag tala om att jag började faktiskt grina. Man är inte alls så tuff när saker inte går som man tänkt sig.

-Jag hittade honom, han hade ingen som brydde sig om honom, folk sparkade efter honom, jag kunde inte lämna honom, vad skulle jag göra? jag älskar hundar, det var ingen som ägde honom, jag var tvungen att hjälpa honom, jag ska ta hand om honom, jag lovar att vaccinera honom, hulkade jag fram. Snälla! Snälla?

- Vi förstår att du gjort det här av snällhet, men också dumhet. Det är allvarliga saker att ta med en valp hem så här. Du har ju ingen aning om vad han kan ha för sjukdomar som vi inte vill ha i Sverige. Du förstår väl att man inte hjälper en hund på det här viset!

Att prata sig ur situationen gick bara inte, vi kunde det i alla fall inte. Tullarna förklarade lugnt att vi hade tre alternativ.

• Vi kunde ordna med att det införda djuret, det var Oscar det, skickades ut ur Sverige. Vi skulle få betala vad det kostade, ett par tusen skulle det nog gå på trodde de, men vem skulle ta hand om Oscar då han kom fram?
• Oscar kunde sättas i karantän här i Sverige och vänta i tre månader så det kunde konstateras att han var frisk. Det skulle kosta 26.000 kr.
• Vi kunde lämna Oscar i tullen. Då skulle han avlivas. Vi skulle få betala för det också. Det skulle inte kosta så mycket.

Hur vi än gjorde skulle jag i alla fall bli anmäld till polisen och kanske dömd senare.

Tullarna såg nog hur chockade och knäckta vi var. Vi fick sitta i ett hörn och fundera en bra stund medan de fyllde i alla papper om mig och min förbrytelse. Att Mia inte var inblandad verkade de acceptera, det viktiga var väl att de hittat hunden.

-Om ni inte vill bestämma er definitivt nu så kan vi skicka honom till karantänen så får han sitta där så länge tills ni bestämt er. Det kostar ju förstås för varje dag, men den möjligheten finns.

Men för oss, eller mig rättare sagt, var det inget svårt val, jag kunde bestämma mig nu!