Äntligen hade jag och kompisen Mia kommit iväg på den efterlängtade semestern på Kreta. En billig sista minuten resa hade vi hittat och nu var vi äntligen där och skulle stanna i två hela veckor. Vi hade tur och hamnade på ett trevligt litet hotell alldeles vid stranden nästan borta vid Platanias.

Första kvällen hittade vi en mysig och billig restaurang som låg inklämd mellan stranden och vägen. En av kyparna kunde en del svenska för han hade bott i Sverige. Det är ju alltid bra att någon kan förklara vad de olika maträtterna består av. Han hette nåt långt grekiskt namn,
-Men kalla mig Leffe, sa han och det var ju enkelt och bra.
En hundvalp, ett sött litet lurvigt knyte, gick runt och tiggde mellan borden. Vi är båda hundtokiga så vi gullade med honom och matade honom då ingen såg. Det har man ju hört att de inte vill att hundar ska lockas till serveringarna. Han var så ivrig efter matbitarna att han inte kunde sitta still på rumpan och vänta ens, och då måste man ju bara ge. Vi döpte honom snabbt till Oscar och han var så söt med stora bedjande ögon och svart-vit lite lockig päls.

Nästa dag gick vi till samma ställe och åt och vi fick ett översvallande mottagande av Leffe som ville att vi skulle gå på disco i Chania alla tre då restaurangen stängt. Det kunde ju vara roligt men vi ville inte verka angelägna så vi sa att vi skulle tänka på saken. Lille Oscar var där igen och han blev jätteglad att se oss. Kanske var det bara för att vi tappade så mycket mat under bordet, men visst kände vi oss utvalda. Vid bordet bredvid satt ett sällskap med greker i olika åldrar. De fick se hunden och en gubbe började gorma och skrika. Leffe försökte släta över och föste ned Oscar på stranden och det blev lugnt ett tag. Men plötsligt dök den lilla vovven upp igen mellan borden och gubben reste sig upp och sparkade efter honom. Han missade med en liten bit men tog sats för en ny ordentlig spark!