Det blev pinsamt, gubben skrek och alla glodde på oss. Det var ju vi som matat hunden och nu verkade de arga på oss också. Vi tittade åt ett annat håll och försökte se ut som om vi inte matat valpen, då kanske folk skulle börja bråka ordentligt med OSS! Vi var ju bara turister och kunde inte ens grekiska. Vad skulle vi gjort?

Gubben sparkade efter valpen igen och vid tredje försöket fick han in en fullträff. Oscar for som en sprattlande, luden trasa iväg genom luften. Och ut på gatan. Tjut av bromsar hördes, ett högt gällt skrik i ångest och så en ordentlig smäll. Sen blev allt tyst.

Vi och några andra turister reste oss upp och tittade och där låg den stackarn. Krossad och blodig. Killen i bilen som kört på honom hoppade ur bilen och sprang fram och kollade så inget av lysena gått sönder. Och det hade de inte trots den ordentliga smällen, så då var han nöjd. Han hade nu också sett att det bara var en hund han kört på, så med ett ursäktande leende åt oss som stod och tittade, klev han in i bilen igen och körde iväg med en rivstart. Mia och jag stod som förlamade, men runt oss återgick livet till det normala. Det var ju bara en hund, bara ett djur, inget att bry sig om. Låt inte maten kallna!

Några bilar till körde förbi och sedan var det bara en svårdefinierbar fläck kvar av den nyss så levnadsglada krabaten.

Vi satt som förstummade. Det värsta var nästan att se gubben och hans sällskap sitta och flina och gona sig och vräka i sig mat med god aptit. Maten kallnade och det var med äckelkänslor vi till sist betalade för mat som vi inte förmådde äta, och gick därifrån. Vi sa till Leffe att vi inte hade lust att åka in till Chania, men han verkade bara tycka vi var fåniga. Vi hade i alla fall tappat lusten att roa oss.

Hela veckan återkom bilden av den lille valpen som for genom luften. Ingen av oss kommer att glömma Oscar. Och varför gjorde vi inget för att hjälpa honom?

Semestern var förstörd för oss och vi gick bara och grämde oss och mådde illa. Vi tyckte vi såg djur som for illa överallt, men orkade inget göra. Aldrig mer en semester vid Medelhavet, jag säger bara det.

Jag kan erkänna att jag fortfarande efter flera månader drömmer mardrömmar om detta! Och aldrig kommer varken Mia eller jag att sluta ha dåligt samvete för att vi inte hjälpte Oscar!