| Men någon mamma fanns inte i närheten. Återigen bedyrade Tina att det inte fanns någon känd hund som kunde vara mamma till dessa valpar, varken de svarta eller denna vita som uppenbarligen kom från en annan kull. Som svenska är man inte van vid att det dräller av okända valpar och även om man själv är engagerad och i och för sig vet hur det går till i t ex Grekland så är det svårt att ta till sig. |
|
| Det var bara att acceptera faktum: valpen fanns där och den behövde tas om hand. Vi tittade runt ganska ordentligt och väntade, men ingen moderskapsaspirant dök upp. |
 |
| Medan vi, fast mest Tina förstås,stod
och funderade på lämpliga utvägar för även denna
valp, så upptäckte vi att det var faktiskt två valpar.
Under den vita fanns en brun som med all sannolikhet var en kullbroder. Fram med telefonen igen och samtal med Nafsikas mamma som lovade att ta hand om dessa två. Nafsika är en annan av Keratsinivolontärerna. |
 |
| Tina tog hand om valparna, en kritvit liten syster och en brun liten broder, och ordnade plats för även dem fram i bilen. |
 |
| Jag kunde inte låta bli att
gå tillbaka och titta en gång till, kanske fanns det ytterligare
liv att rädda. Det fanns det inte, men väl två syskon till. Det var en liten vit och en liten brun valp. Båda döda och mer och mindre sönderslagna. Kanske har någon kastat dem där med kraft, trampat på dem eller dödat dem innan de slängdes på sophögen. De får vi aldrig veta. De hamnade i alla fall sedan i en plastpåse som knöts till och lades i en större sopcontainer en bit bort. Ingen värdig gravplats men bättre än att ligga kvar och kanske sprida sjukdom och ev. smitta till andra hundar. |
 |
| <<<Tillbaka |