"Jag hade sprungit långt, långt mitt på motorvägen tassarna var alldeles såriga och tungan hängde som en slips ur munnen. Plötsligt blev jag iakttagen från en bil, av några turister från Sverige samtidigt kommer en bil rakt emot mig, måste hinna undan …. Hörde aldrig turisternas utrop " Vilken fin hund, åh han/hon kommer att bli överkörd! Vi måste göra något". Ewa, Ingrid och Helen som passerade förbi, hann i bakrutan se att jag klarade mig precis från att bli överkörd. Sedan försvann bilen ur sikte och jag fortsatte min färd på trötta ben. Stannade utanför en affär som hade söndagsstängt för att dricka lite "vatten?" som rann längs marken …
Då fick jag se bilen med Ewa, Ingrid och Helen på nytt - de hade kört fel (!) trots att både Helen och Ewa kört samma väg morgon och kväll under en veckas tid i oktober-01.
De parkerade bilen utanför affären för att köpa vatten/läsk inför dagens aktiviteter…. Då fick Ewa syn på mig och ropade till Helen och Ingrid "Där är hunden, har vi inte med oss halsband och koppel?" plötsligt var hon på väg mot mig och försökte få mig att komma fram för att hälsa genom diverse lockrop som jag inte förstod. Jag fick lita till kroppsspråket som sa mig att dessa turister nog är snälla och kanske kan hjälpa mig. Jag gick sakta och försiktigt fram till Ewa som började smeka min smutsiga päls som var full av fästingar, skönt att möta omtanke och få lite uppmärksamhet. Helen och Ingrid var i full färd med att leta igenom packningen efter halsband och koppel, till slut hittade Ingrid kopplet och Helen halsbandet. Jag blev lite rädd när de kom fram båda två men det gick snabbt över….
Halsbandet och kopplet accepterade jag snällt även om det var lite ovant. Ärligt talat så var jag så trött och matt att jag inte orkade reagera.
Jag fick höra att Helen hade med sig en fästingborttagare från Sverige när Ewa meddelade att min päls innehöll över 100 fästingar! Hon hade aldrig sett så många fästingar förut och fick medhåll av Ingrid och Helen.
Nu började mina bakben att skaka, språngmarchen på motorvägen började ta ut sin rätt! Jag var helt slut ….
En man ur lokalbefolkningen kom fram och hälsade, tittade på mig och uppgav att han aldrig sett mig förut -" en hemlös hund bland alla andra".

Han hade bott i USA några år och kunde engelska och hade nog också fått lära sig att en hund har ett värde, för han hjälpte gärna till och tyckte det var bra att de hjälpte mig. Ewa förklarade också för honom att de skulle ta mig till djurhemmet Noah's Ark, ifall någon som ägde mig skulle dyka upp och söka mig.