Nicole, Eva och jag (Ingrid) åkte ner till Kreta 2 oktober för att i första hand arbeta med kedjefångeprojektet. Eva och jag är hemma igen men Nicole är kvar på Kreta, läs mer här.
Efter alla förberedelser och med allt material nedpackat så kunde vi inte låta bli att känna ett litet tvivel: tänk om vi inte skulle hitta några kedjefångar? Efter några månader i Sverige hade man redan lite svårt att tänka sig hur verkligheten ser ut där nere.
Men då vi väl började åka runt så fanns de överallt, dessa fastkedjade hundar, totalt utlämnade åt en likgiltig ägares godtycke. Vi tror inte att det beror på elakhet från ägarnas sida att hundarna behandlas som de gör, bara en total likgiltighet för hur de mår. Förmodligen kan många inte ens tänka sig att en hund är annat än ett själlöst djur som man kan behandla hur som helst. Här behövs upplysning, upplysning och åter upplysning.
Grekland har en djurskyddslag som delvis uppdaterades i maj-03, den är mycket sträng och exakt och de straff som skall utdömas är genomgående stränga. Det är bara synd att folks uppfattning och beteende oftast ligger på en helt annan nivå än lagen. Vår åsikt är att om Grekland vill betraktas som ett modernt europeiskt land så måste man se till att lagen efterlevs. Det är alltså inte vi svenska turister som kommer och försöker införa några svenska regler, utan vi vill bara att Grekisk lag skall följas.

Målet med arbetet var att hitta så många kedjefångar som möjligt, sätta upp ett infoblad och sedan åka utan att hamna i diskussion med någon som ändå bara kan grekiska. Helst skulle också hundägarna inte förknippa bladet med turister, därför fanns ingen avsändare angiven. Vi tror också det är bättre om hundägaren kan läsa igenom texten och fundera i lugn och ro och inte hamna i en prestigesituation med utlänningar.
På de allra flesta ställen satt en ensam hund utan kontakt med någon människa. En osäker hund som blev överlycklig då någon kom och pratade med den. Vi försökte fotografera en hel del men ofta var det svårt att på ett vettigt sätt stanna bilen och göra det vi skulle utan att dra uppmärksamheten till oss. På en del platser var det rent av hotfullt. Ett av de värsta ställena var just ovanför Platanias, just i infarten till ett stenhuggeri, mitt bland trafik, buller och damm, satt en äldre utmärglad schäfer fastkedjad i grindstolpen. Hur den kunde klara sig utan att skadas var konstigt. Där var det bara att snabbt limma upp ett blad och sen ge sig iväg innan någon av de till synes råbarkade karlarna som jobbade där såg oss.

I den lilla byn där vi bodde levde en hund, Boy, helt ensam på gatan. En hund, Svarten kallad, levde fastbunden på ett hemsk ställe, mer om honom längre ner, några hundar levde i ett buskage inne på en tomt, förmodligen fastkedjade större delen av dygnet. Otrevliga skall och ljud hördes därifrån ibland. Omständigheterna runt den fastigheten var tyvärr sådana att vi helt enkelt inte vågade kolla närmare eller göra något. Lite självbevarelsedrift har man då maffian och prostitution förekommer samt skottlossning på nätterna. Vi skulle ju tillbaka varje kväll och Evita bor kvar där än.
Det som var glädjande var ändå att några välskötta familjehundar fanns. Hundar som gick med matte till stranden och badade på morgonen och verkade behandlas som hundar i Sverige.

På de följande sidorna kommer en del av de bilder vi tog.