Vi svenskar betraktar oss som ett djurvänligt och djurälskande folk som tar ansvar för våra djur. Hur kan det då komma sig att det finns så många hemlösa och förvildade katter i Sverige? Katten är ett av våra mest uppskattade och älskade husdjur, men även det djur som far mest illa och ofta behandlas otroligt nonchalant och hänsynslöst.
Är det för att katten framstår som ett så självständigt djur som många tror att den klarar sig själv, och tycker att det är OK att lämna den vind för våg?

Alla som jobbar (ideéllt jobb så klart!) med att ta hand om hemlösa katter vet att de aldrig räcker till. Hur många katter de än tar in och placerar ut i hem så står ändå en lika lång kö av katter "utanför dörren" till katthemmet och väntar på sin tur. Så länge som så många av svenskarna inte tar katten och ansvaret för den på allvar kan inte kattproblemet lösas med enbart praktiskt omhändertagande och omplacering. Självklart är det ett nödvändigt och mycket bra arbete som katthemmen och kattföreningarna gör, men man kommer tyvärr aldrig att hinna ikapp om ingen förändring sker i vår inställning till katten. Katter förökar sig mycket fort och de klarar sig relativt länge ute även om de lever ett tragiskt liv med umbäranden och sjukdom.

Det finns många kattägare som tycker att katten har rätt till ett eget liv, att springa ute och jaga, att para sig och få ungar. Det kan ju först tyckas som en sympatisk och djurvänlig inställning, men vad blir följden? Jo, alldeles för många katter som ingen vill ha, som ingen bryr sig om. Det låter brutalt och är det också. Många katter far otroligt illa av sitt fria liv.

Villkoren för våra svenska katter kan helt klart jämföras med hur hundar och katter i tex Grekland behandlas, vilket vi svenskar ofta förfasas över. Här i kalla Norden har de dessutom klimatet att slåss mot.

En vanlig händelse är att en okastrerad honkatt får leva som utekatt. En period efter löpen är hon alltid borta ett tag, men det gör inte kattägaren så mycket för hon kommer hem igen så småningom. Man förstår att hon fått ungar, men nu är hon ju hemma igen, så då är väl allt väl? Nej, verkligen inte! En kull ungar ligger någonstans i en håla eller under en husgrund och väntar på mamma. Medan mamma stängts in hemma eftersom man vet att hon skulle försvinna igen om hon fick gå ut genast. Ungarna förgås av törst eller svält eller som nu på vintern av kyla. Eller så klarar någon sig och växer upp som vildkatt och får i sin tur ungar som växer upp som vildkatter. Mamman plågas av mjölkstockning och dör i värsta fall av det eftersom hon inte dias.

Detta är också vanligt: Man har ju katt! Klart man vill vara med om den fantastiska upplevelsen att ha kattungar, de är ju så underbart gulliga. Några verkligt intresserade hem för kattungarna lyckas man inte hitta men vänner och bekanta går att övertala. Att flera av katterna snart överges eller försummas så att de springer ute och får ungar, det är någon annans bekymmer.