|
Vi hade nu påbörjat en process som ingen
av oss hade planerat. Det fanns givetvis en otrolig osäkerhet kring
detta projekt, men underligt nog fanns det också en total visshet
om att detta skulle lyckas, och nu går vi ditt hjärtat leder
oss.
Förnuftet sa något helt annat. Vi skulle resa och vi har en
underbar katt hemma, det räckte som husdjur.
Nu hade vi fått en hundvän som dessutom var nyvaccinerad. Vart
skulle hon ta vägen nu? Den vänlige veterinären ringde
hotellet och frågade om hon fick komma med oss på rummet.
Det gick naturligtvis inte.
Det var med tunga steg vi återvände till
hotellet. Olga följde oss troget och kryssade vant mellan bilarna.
Här kan man tala om tät trafik. Och smala trottoarer. Vi beslutade
att inte lämna Olga just nu. Hon skulle få vila sig. När
vi hämtat en filt åt henne att ligga på, la hon sig utanför
hotellentrén och somnade. Vi satt växelvis hos henne och läste.
Många av de svenska turisterna vi träffade
hade mött Olga. Som den kloka hund hon är hade hon valt turiststråken.
Där fick hon lite mat och vänligt bemötande.
Kanske vågade hon sova en stund under något bord.
Vi såg hur azoriska pojkar kastade sten mot hundar och en vuxen
man kastade en kväll en glasflaska på Olga. Hon gav upp ett
rejält skall, men hon varken morrade eller visade tänderna.
När vi var tvungna att lämna Olga utanför hotellet för
att gå in och sova, kände jag det som om mitt hjärta skulle
brista.
Morgonen därpå fanns hon förstås
inte där. En gnagande oro började infinna sig. Vi skulle ut
på en båttur för att eventuellt få se delfiner
och valar. Det var en promenad på cirka 20 min för att komma
till den kajplatsen. Vi hade mat och vår stora tub till Olga med
oss. Vi ropade på henne och jag hade en särskild visselsignal
som hon tidigare visat att hon kände igen. Men inte ett spår
efter henne.
Några av de andra svenska hotellgästerna hade sett henne på
morgonen på ett annat hotell, där hon hade fått mat.
Vi tyckte det var konstigt att hon inte fanns på caféet med
de gula stolarna heller. Var höll hon till? Tänk om hon blivit
sjuk av vaccinationerna? Hon kanske låg någonstans och inte
fick hjälp.
Det hade börjat storma ganska rejält,
havet såg betänkligt svart ut och vågorna såg inte
så lustiga ut. När vi närmade oss kajen fick vi se någon
som stod där bland de väntande turisterna. Jag visslade och
Olga kom galopperande mot oss.
Mitt hjärta tog också ett skutt. Här var hon redan. Som
om hon visste att vi skulle dit. Hon fick sitt preparat och det var inga
som helst problem med att ge henne det. Och hon viftade igenkännande
på svansen med den lilla vita svans-tippen. Jag var redan förälskad.
En sådan hund! Vilken glädje! Hon dansade på kajen.
Båten fick vända 30 min färd från land. Det blåste
för mycket och hela havet var nu i uppror.
Ingen hund väntade på kajen. Kvällspromenaden gick mest
ut på att leta efter henne. Och att prata om nästa steg i projektet
Olga.
Vi hade ett par grannar på hotellet som vi dryftade det hela med.
De var vana hundägare och hade också träffat på
Olga. När vi berättade att veterinären trodde att vi skulle
få hem henne, blev de lika tvivlande som vi. Inte till Sverige,
inte med våra strikta regler vad gäller införsel av djur.
Nej det kan inte stämma.
Vi enades om att fråga på guidekontoret. Och det gjorde vi.
Då berättade en av flickorna där att för ett tag
sedan var det en kvinnlig veterinär som skulle ta hem en hund och
hade fått samma besked som vi. Så hunden kom med flyget, men
på flygplatsen i Sverige blev det stopp. Avlivning eller karantän
var det som gällde. Hon valde karantän. Jag rör vid tanken
på att stänga in denna fria hund. - Aldrig.
Så kom jag på att jag sett att en svensk kvinna hyrde ut hästar
här nere. Jag ringde henne. Hon trodde först att det skulle
gå att få hem hunden direkt nu när vi är med i EU,
men när jag berättade vad jag nyss hört på guidekontoret,
så förstod hon att det inte var så enkelt. Det bästa
råd hon kunde ge mig var att ringa till den svenske konsuln. Oj,
fanns det en sådan härute? Sagt och gjort.
Det var konsulns fru som svarade och undrade vad jag hade för ärende.
När jag hade berättat klart, frågade hon hur hunden såg
ut. Efter min beskrivning sa hon
att hon ville se den. Vi bestämde att vi skulle ordna med det på
söndag, och det var dagen före vår avresa. Deras bostad
låg några mil bort, så det blev att ta taxi dig. Och
Olga befann sig i närheten så allt gick bra. Taxichauffören
var en bondson, mycket trevlig, och han tyckte direkt om Olga och bekymrade
sig inte ett dugg över att det kunde bli hundhår i bilen. När
vi kom fram till det vackra huset i den vackra trädgården,
räckte det nästan med en blick från konsulns fru Gunilla,
så visste jag att Olga skulle bli omhändertagen. Och det blev
hon.
Innehund blev hon inte, men hon hade människor omkring sig som tyckte
om henne, hon blev väl omskött med allt hon hade behov av, och
deras veterinär såg också till att hon fick aktuella
vaccinationer mm.
Var nu allt detta sant? Vi lämnade Olga i det
paradis vi hade kommit till. För denna ö är som ett paradis.
Den miljön hon nu vistades i var helt underbar, och det fanns en
hund till i huset.
Nu kunde vi åka till Sverige med bagaget fullt i alla bemärkelser.
Vi hade ingen aning om när i tid allt skulle kunna vara klart.
Gunilla gav oss precis alla upplysningar vi behövde för att
allt skulle gå rätt till.
Hon hade själv tagit in hundar i Sverige. Tänk att vi till sist
hade sådan tur!
TACK GUNILLA OCH ULF, ni underbara hundräddare! Utan er hade inte
detta gått i lås.
Vad som sedan hände var mycket pappersexercis, lång väntan,
3 turer till Olga och hälsa på, nekat rabiesprov, 3 månaders
väntan igen, tills det gått drygt 9 månader. Men det
viktigaste målet för hela projektet var ändå uppfyllt.
Olga hade det bra hela tiden.
När vi hade med oss boxen hon skulle flyga hem i, så ställde
vi den på altanen i huset och då la hon sig i den direkt och
använde som sovrum. Därute bodde hon hela veckan vi var där.
Vår kärlek till denna hund växte och växte.
Till sist blev det i alla fall ett godkänt rabiesprov. Och vi flög
ner för att hämta henne.
Flygturen hem glömmer jag aldrig. Tänk om hon mår illa?
Skulle vi ha gett henne sömnmedel? Så många timmar!
Allt gick naturligtvis bra. Plötsligt står vi på Landvetter
med VÅR HUND OLGA.
VÄLKOMMEN TILL DITT NYA HEMLAND!
|
