DEN GAMLA KEDJEHUNDEN NICKOS SISTA DAG

  
NICKO var ursprungligen kedjehund på Sicilien, men räddades till ett liv i Sverige av Birgitta som numera är medlem i CHANS. I påskas fick NICKO somna in efter ett långt liv.
Birgitta har skrivit ner sina tankar om NICKOS sista dag, ursprungligen var det ett mail till mig (Ingrid), men vi får alla ta del av det.
Birgitta "adopterade" för 4 år sedan ZANTI som kommer från Kreta. De två hundarna är porträttlika, svårt för andra än matte att se vem som är vem. De fick 4 år tillsammans och har trivts mycket bra ihop.
För 2 år sedan hamnade även katten ZANTO, ett vanvårdsfall, hos Birgitta via CHANS.
I fredags, 10 juli, fick även ZANTO somna in efter en kort akut sjukdom. ZANTO var mycket gammal, troligen närmare 20 år, men det gör som vi alla vet inte sorgen mindre.

Här kommer Birgittas berättelse:
Jag vill berätta lite om Nickos bortgång nu, lite tankar hit o dit bara.
Han blev dryga 14 år gammal. Hittade honom på en cementplatta på Sicilien i en rostig kedja, alldeles för kort.... en bland många kedjade krakar. Det här var -98. En lång historia som handlade om Kärlek, Pengar, o Tårar, men med ett lyckligt slut.

Som du vet hade han en tumör som började som en liten nöt förra påsken, det skulle ta ett år visade det sig, tills den blev stor som en fotboll. Det var prognosen från min veterinär, utan några prover, bara en undersökning. Veterinären sa att det var en snabbväxande tumör, och så blev det.

Han hade epilepsi oxå, men behövde inte medicineras. Du vet att jag hade ångest inför slutet. Hade haft honom sen -98, sen vet jag inte hur länge han var kedjehund??

Jag iakttog honom noga sista tiden. Märkte att han flämtade utan ansträngning, hade blivit tjock om buken oxå.
Var orolig, fick ingen ro liksom sista dagarna. Hade varit ute kl 7 på morgonen, han kissade så mycket, flög uppför trapporna o ut o kissade direkt utan att lyfta på benet, sen var det dags kl 11, han ville ut, stod åter o skvalade utan att lyfta på benet.
Hade märkt att ena bakbenet var svagt, man såg det ibland. Han var även lite vinglig, men ibland bara. Han var glad men extra trött förstås. Jag visste att det var dags snart. Varje morgon var oron där att han slutat andas. Det är mycket få som får det slutet...

När vi kom in strax efter kl 11 den 10 april, Långfredagen, då bestämde jag mig, att nu måste jag göra honom den sista tjänsten i livet. Skakade, grät, ja allt kändes upp o ner. Ringde veterinären, ville komma akut som han lovat att vi kunde. Men lyckades inte nå honom, dagen var ju röd.
Ringde då Bagarmossen, de tar bara emot akut mycket sjuka djur på röda dagar, annars blir man inte framkopplad per telefon. Fick tala med en förstående tjej på akuten, brast i gråt inför henne, hon sa att vi var välkomna direkt för hon tyckte det lät som om han hade vatten lungorna, sa att jag kommer direkt i en taxi. Så blev det inte.
Ringde sen min yngste son Rikard, han satt på ett tåg som skulle avgå om en minut till Fagersta, han hoppade av tåget o kastade sig på ett annat tåg, var här inom en halvtimme. Under den tiden kom även Thomas, äldste sonen, han var på väg någon annanstans med bilen, men kom hit direkt.
Allt gick så snabbt nu med allt. Jag var så skakis, Rikard röd i ögonen när han kom. Började tappa greppet om tiden. Kan du förstå att jag mindes dina ord till mig: Gör Nickos sista dag i livet fin! Rikard kom in hit, jag tog en stor påse Frolic med mig, Zanti var glad, trodde vi skulle ut. Nicko var så glad oxå. Han satt i baksätet med Rikard. Solen sken, det var en så vacker dag, enligt min önskan.

När vi kom fram gick Rikard en stund till skogen ensam med honom o försökte ta farväl där. Thomas sa till oss att vi kunde vänta i bilen, men jag o Rikard ville följa in, annat var otänkbart! När vi kom in där på Bagarmossen, man fick ringa på en klocka, var det som att komma in i en annan värld. Överallt stod gråtande människor, o även barn, hundarna var så sjuka, en del kunde inte stå, ja det var mycket att ta in. Jag gick fram till Receptionen, tjejen frågade mig om jag ville ha urnan, talade om kremeringen oxå. Började skaka mera nu, började bli yr. Jag sa att vi måste ju låta en veterinär undersöka Nicko först! Hon talade som om det vore bestämt med en avlivning, det var hemskt, jag skakade hel o hållen av allt nu. Sedan sa hon att det kommer en tjej o visar oss tillrätta direkt. Vi visades raka vägen in i ett avlivningsrum. Nicko var glad. Rikard höll i kopplet. Nu började allt kännas overkligt, tror reservkrafterna sattes in. Rummet var fint o värdigt, med en servettask på ett bord, fina ljus o snäckor i glasburkar. En grå biabädd på golvet med två blåa plädar i, dämpad belysning, två korgstolar o ett bord i mitten. Det kom en sköterska o sa att en veterinär skulle komma snart.
Det var en ung veterinär, hon hette Nicole!! Rikard sa att han ville åka hem med Nicko, ett halvår till... Nicole sa att hon ville att Rikard skulle gå med honom till korridorens slut o sen vända där, när de vände vek sig ena bakbenet lite.

Vi gick in i rummet igen, hon undersökte honom mycket noga, frågade vad veterinären sagt om knölen, om den var analyserad osv. Hon lyssnade på hjärtat. Sa att det var troligt att han hade vatten i lungorna, att även buken var fylld, därav att han kissat så mycket, tryckte på prostatan. Hon erbjöd att dom kunde akutröntga lungorna om vi ville? Frågade vad det skulle kosta? 1.700:-. Jag sa att det kändes inte viktigt, hon sa att det är nog så ändå, jag litade på henne, därför han var flåsig ibland.

Nästa sida>>>