Efter middagen kom så frågan hur vi skulle göra med Nicke över natten. Hotellet hade en ständigt bemannad reception som man var tvungen att passera nära förbi. Visst kunde vi frågat om vi fick ta med en hund upp, men det kändes inte alls sannolikt att det skulle varit välkommet. Självklart skulle man fattat att det var en hund plockad från gatan, alla gäster var svenska charterturister och sådana har inte hund med sig. Och gathundar kan ha loppor och löss och vara allmänt smutsiga! Så istället för att fråga bar vi upp Nicke i en liten bag, tur han är liten. Efter promenad och middag tillsammans kunde vi bara inte släppa tillbaka honom ut på stranden. Vi inbillade oss i alla fall att han skulle känt sig sviken och övergiven, efter att ha fått hopp om en gemenskap som han så tydligt uppskattade. Säkert skulle han i och för sig klarat en natt till ute, men tänk om vi inte hittat honom nästa morgon då vi skulle upp tidigt och åka till Malia och the Haven! Vi hade redan bestämt att ta med Nicke till djurhemmet.

Det gick bra att komma in i hissen och upp, förvånad över behandlingen satt han tyst och still i väskan. Väl uppe i lägenheten badade vi honom så ordentligt vi kunde i vanligt schampo. Det tar inte bort eventuella löss och loppor, som vi inte sett eller märkt, men hela hunden blev självklart fräschare och trevligare att hantera. Han fann sig i allt och verkade snabbt hemmastadd, fick mat och vatten och vi hade allmänt trevligt. Regnet hade slutat nu så vi satt en stund ute på balkongen alla tre. Nicke tyckte det var roligt att stå och titta ut genom balkongräcket och ner på dem som gick förbi på gatan. Stranden, hans lilla värld, i ett helt nytt perspektiv! Efter ytterligare en promenad med tillhörande åktur i väskan, sov han snällt och tyst på det badlakan han fått sig tilldelat.
Nästa morgon gick vi först en morgonpromenad i Nickes gamla revir. Nu var det solsken och det höll på att torka upp ute, så allt kändes mycket trevligare än i gårdagens ösregn. Men alla taggiga buskar fanns kvar och även snåren med kardborrarna som Nickes päls varit full av. Det kändes konstigt att promenera genom hotellområden som var helt öde, inga turister och ingen personal. Här har Nicke troligen tillbringat sommaren och matats av folk som fallit för hans charm. Matrester och sopor har funnits och kanske har personal matat honom och tagit hand om honom lite. Nu var allt sådant borta och den tid då de flesta hemlösa hundar stryker med, var i antågande.
Efter promenaden gav vi oss iväg i bilen till Malia, och Nicke tyckte det var helt underbart roligt. Han stod hela tiden med sin lilla nos tryckt mot fönstret och insöp alla spännande dofter. Inte blev han åksjuk heller som tur var. Kanske har han i en tidigare tillvaro både bott inomhus och åkt bil? Det får vi aldrig veta, men som vanligt då det gäller hittehundar så är det svårt att föreställa sig att hundar som bevisligen aldrig varit inomhus, är rumsrena helt automatiskt och ger sken av att alltid ha bott inne. Hundar är så otroligt anpassningsbara och förstår oftast mycket lätt vad man väntar sig av dem och vill vara till lags.
Så kom vi då fram till the Haven och det var inte roligt att lämna in Nicke där för hundgårdstillvaro. Vi kände oss som världens största svikare. Men vad ska man göra? Hade Nicke fått gå kvar bland alla övergivna hotellbyggnader där det inte fanns en människa längre, hade han knappast klarat sig särskilt länge. Att spärras in på hundgården är självklart inte roligt men det är ett första och nödvändigt steg mot ett nytt liv. Nicke var helt klart stressad i sin bur, kanske hade han aldrig varit instängd förut? Men han vänjer sig säkert vid detta också.
Redan nästa morgon kom den grekiske veterinären som the Haven anlitar, Andreas Badouvas, från Heraklion för att gå igenom alla djur, behandla många och ge ännu flera sprutor, och gav då också Nicke hans första vaccinationer. Han bedömde Nickes ålder till
5-6 år och konstaterade också att han har början till katarakt, grå starr, i ögonen. Han ser och det är inte säkert att han någonsin blir blind, men han har liksom en gråblå tunn hinna över ögonen. Eftersom han är liten och mycket trevlig så har han ändå en stor chans att få ett riktigt hem.

Varje gång under dagarna på the Haven som vi närmade oss Nickes hägn, blev han överlycklig och verkade hoppas på att NU, ska vi tre tillsammans åka härifrån! Men det blev inte så, han blev kvar och vi åkte hem. Det sista vi såg av Nicke var då han stod innanför sitt galler med ett stort grisöra i munnen och tittade efter oss. Det var inte roligt att gå.....
Men vi hoppas och tror att hans framtid nu blir betydligt ljusare än om vi lämnat honom kvar i regnet vid soptunnorna.

Nicke är en liten hund som berörde oss väldigt mycket. Naturligtvis för att det var vi som hittade honom, vi träffade honom inte bara inne på djurhemmet, men även för att han var så väldigt rar och trevlig och positiv. Det hemska är att han är bara EN, en av tusentals rara trevliga hundar i samma situation. Han fick hjälp men de flesta får inte det, det finns inte tillräckligt många som hjälper och det finns alldeles för många andra människor som struntar i djuren och/eller behandlar dem illa.

Tack vare djurhemmet the Haven och Gayner Vlastou som startat och driver det, kunde vi hjälpa Nicke. Utan ett djurhem att lämna in honom på hade vi inte kunnat göra mycket. Vi hoppas nu att han är frisk, att det går bra för honom på the Haven och att vi kanske ses igen.......

 
<<<Tillbaka
  © CHANS - Charity for Animals Society