1973 började ett samarbete mellan undertecknad (Ingrid Lingmark) och psykolog Anders Hallgren samt min man Uno, som rent praktiskt bl a mynnade ut i en bokserie ”Hunden i Fokus” innehållande en del nytänkande hundlitteratur.

Vår grundtanke var att sprida kunskap om vad forskningen kring inlärning kommit fram till och det viktiga för oss var att betona den positiva förstärkningen. All forskning visade på att snabb inlärning med ett gott och hållbart resultat vilade på en positiv upplevelse.

Vi införde därför godiset.

På den tiden och även tidigare - vid träning belönade man oftast efter att momentet slutförts och var då gärna sparsam med beröm. Detta för att hundarna blev överdrivet lättade när den krävande träningen äntligen var över. Man belönade att hunden äntligen slapp undan och hundarna blev ännu vildare.

Träningen innebar ingen eller liten förberedelse - utan det var pang på – ryck så hunden kände det och så ”fot” med rejäl fot-röst. Platsliggning fick inte alls berömmas, då flög ju hunden upp direkt. Hundarna blev och var naturligtvis chockade av den plötsliga omkulläggningen.

Hundarna blev stressade av dressyren och stresslättnad inföll via bruksgrenarna, då hunden hade egenkontroll = stresslösande. På så vis kom slutsatsen om hundens behov av arbete fram. Vanliga hundar som inte utsattes för dressyr var inte så stressade och behövde alltså inte arbeta.

Därmed inte sagt att jag har några invändningar mot aktivering eller träning av hunden, men det är inte ATT man tränar utan HUR, som är avgörande för hur hunden kommer att må. Hunden måste få säga sitt om vad den behöver och vill. En hund som inte mår bra får alltid symptom på det.

Vi påstod också att man skulle belöna under tiden hunden tränades, att man skulle förbereda hunden varsamt inför en platsliggning, att hunden inte skulle stojas upp när träningen var över och att hunden skulle berömmas även vid platsliggning. Det blev folkstorm och jag kallades livsfarlig och kontroversiell, ett hot mot dressyren - ungefär som idag när jag påstås bara prata om ”lösa hundar”.

De mest extrema påståendena om oss och vår ”velourträning” var alldeles helt påhittade fria fantasier. De flesta var upprörda över vad de hört, av dem som faktiskt läste vad vi skrev, hade få invändningar.

Problemhundar/symptomhundar

Det stora var dock problemhundarna. Jag hängde som inbjuden ute hos Anders tidigt 70-tal, men vi hade olika uppfattningar. Anders var behaviorist och jag är mer freudiansk = sökte orsak och verkan, jag visste också och förstod hur det kunde vara att leva med en knepig hund.

Det handlade om stress och symptom på stress. Många kvinnor började arbeta heltid på den tiden och kvar hemma ensam blev hunden. Då behövde den aktiveras för att den var för ensam och isolerad och understimulerad. Hunden fick symptom på bristande behovstillfredsställelse och aktiveringen var född. Idag är det istället så att många hundar får för mycket aktivitet.

Problemhundar rättades först till med symptombehandling, men mer och mer avancerade orsaksåtgärder föddes under tiden.

I princip finns det tre primära stressorsaker. Hunden har utsatts för trauma (smärta, skrämsel, isolering, hårdhänt träning) hos uppfödaren, de hundarna brukar börja vandra tidigt mellan de olika hemmen.

Smärta eller sjukdom eller fysiska handikapp kan vara stressorer, men går att påverka.

Den tredje faktorn är ofta sammanlänkad med någon av de andra, stressad, stökig hund får mer korrigeringar vilket är stressökande. En tidigt svårt traumatiserad hund som korrigeras hårt, men inte så hårt att beteendet omedelbart upphör, vilket ju är tanken bakom en korrektion, kan bli en ordentligt aggressivt utlevande hund.

Man tränar hunden reaktiv.

En hund beter sig aggressivt, den är inte aggressiv, den går att förändra och påverka.

Så mjuk hantering/träning – ett emotionellt uttryck – är helt enkelt den träning och hantering som inte ökar på hundens stress, inte skapar stress hos hunden. Träning med positiv förstärkning och med hundens välmående i främsta rummet är inte stresskapande i negativ bemärkelse. Lite stress är dock nödvändigt och uppstår alltid.

En hund med förhöjd halt av stresshormon är blockerad, avstängd, har få nyanser, har dålig impulskontroll och är sannolikt mindre s k ”snäll” mot antingen hundar eller barn. En förhöjd halt av stresshormon är en fysiologisk reaktion lika påtaglig som ett brutet ben. Kan inte korrigeras bort, det är fysiskt omöjligt.

Stress hos hunden

Hunden har det så svårt att den inte klarar av att uppleva sig ha bristande kontroll. Då tappar hunden i sin tur all personlig kontroll och kan både skrämmas och bita. Andra hundar och barn kan utlösa stressreaktioner hos hunden, de är oberäkneliga och påträngande tycker hunden och i förlängningen tycker också hundägaren likadant. Klart att man som hundägare blir rädd då man varken förstår eller kan hantera sin hund. Känns det som.

Så all träning, bemötande eller hantering som ökar hundens stress är egentligen baserad på dålig kunskap och insikt och inte ett dugg anpassad till de krav samhället har på oss hundägare.

Konfrontativ träning som innehåller många korrigeringar kan i princip göra varje hund hur stressad som helst. Då uppstår en hund med många aggressiva uttryck.

Stressminskande är att ha egenkontroll. Att ha rätt att ta initiativ, att få göra trevliga saker, att ha några fasta tider, att få motion, att få leka, gräva, skälla och ha sällskap. En väl genomförd träning – utbildning innehåller alla dessa moment. Att kunna få förhandla om sina livsvillkor är livsviktigt, också för en hund.

En hund måste också få ha semester, vara ledig och slappa. Stress, även stor stress, som balanseras mot återhämtning kan alla handskas med – även så hundar.

Traumatiserad hund

En traumatiserad hund med svåra stresskador behöver samma som ovanstående, men mycket mer och i en mycket längre period 1-3 år minst. Mer rutiner, mer motion - vandra med hunden - vara ute länge, mer sömn och avslappning och mycket mer tid och tålamod. En hund med kroniskt stresstillstånd – PTSD posttraumatisk stressyndrom – kallat ”hjärnstress” populärt uttryckt – är svår att hantera och har en lång rehabilitering framför sig.

Eftersom vi har samma stressystem, alla vi däggdjur är det bra som hundägare att ta del av hur en människa kan må efter ett trauma. Hur riktigt dåligt en människa kan må och hur utsatt den personen är emotionellt just då. Precis detsamma är det för en hund.

Många utbildare och författare rekommenderar fortfarande hundägare att ”ta tag i” en sådan hund. Man kan genom vissa åtgärder – främst via lugn och närvaro stoppa upp en stor stressreaktion, men en stökig hund är stressad hund och ska aldrig korrigeras.

Enda gången man får korrigera en traumatiserad hund är om den försöker bita någon och då helst använda vatten. Vatten väl använt är inte stressökande. Man ska då tänka att man försöker stoppa en olycka, inte att hunden ska bestraffas. All korrigering förvärrar hundens stress. All dåligt timad korrigering skapar stress.

En stressad hund ska avledas i god tid eller få utökat avstånd till det som stressar. Eller så får man bara försöka överleva som hundägare . Stresshantering går ut på att försöka göra hunden nåbar för små och lågmälda åtgärder. Når du hunden kan du alltid avleda den. Då vet du också att din hunds stressnivå är god. Kan du alltid nå din hund och styra den, då har du inga problem.

Att överhuvudtaget utsätta någon individ av någon art för ett auktoritärt och okänsligt bemötande skapar stress hos den individen. Att inte bli hörd, sedd eller förstådd är förödande på lång sikt. En otraumatiserad hundvalp med perfekta förutsättningar blir också med tiden en stressad hund om miljön inte tillgodoser hundens behov. Att bete sig aggressivt mot andra hundar vid fyra års ålder är inte en signal om en god stressnivå, utan sannolikt ett symptombeteende. En konsekvens av vidtagna åtgärder.

Tidig kravfylld manipulation/träning av den unga hunden är också stressökande. Man kan leka träning, men inte kräva något.

God stressnivå

En otraumatiserad hund som får ta plats, som känner sig accepterad, trygg och omtyckt får inga symptombeteenden, den har inga upplevda problembeteenden. Den hunden kommer att utvecklas till en god samhällsmedborgare med stor tolerans och god förmåga att bära bristfällig kontroll, d v s den hunden blir stresstålig. Den hunden är lättränad och kan lära sig precis vad som helst.

Ett hundliv är en resa, livet skiftar och vi kan alla hamna i situationer som inte är bra för någon. Men så länge en hundägare förstår och funderar så brukar det bli bra. Har jag lärt mig.
/ Ingrid Lingmark