HUNDAGGRESSIVITET - FINNS DET?

1/1-10

Det är en tolkningsfråga, och också till viss del en fråga om vilket synsätt man valt att ha.
Det mesta som sker hundar emellan, och som hundägare upplever som skrämmande och aggressivt, handlar om gränssättningar mellan hundar och ren uppfostran.
En nybliven hundägare med en mindre hund - en omplaceringshund - berättade för mig att hennes hund blivit anfallen. "Han fick träffa en hund, en lite större hund och det gick bra först, sedan anföll den honom och han blev jätterädd".
Då frågade jag i detalj vad som hände och vi kom fram till att hennes tvååriga hanhund varit något oförskämd mot en lite äldre tik och fått en vass tillsägelse, som fick honom att sloka lite.
En hundägare som haft hanhund ett tag, yngre hanhund med energi och mycket minimal lyhördhet har säkert fått sin hanne "anfallen" om och om igen. Är det hundaggressivitet eller inte?
Min uppfattning är att det är normal social livsfostran, kan vara tuff ibland för någon, men väldigt nödvändig för att hundar ska fungera ihop i en samspelt grupp, med små och finstämda sociala signaler.
Idag vacklar teorin om hunden som flockdjur och hunden benämns mer som familjedjur, som vi människor, vi lever ihop i familjer och har kanske barn, eller lever som singlar och har vänner och bekanta och andra sociala kontakter. Vi är sociala djur.

Studier gjorda i Bulgarien på ett fält där hundar möttes, visar att hundar oftast umgås med flera olika individer och inte enbart med en eller flera specifikt utvalda. På fältet fanns både fritt levande hundar och ägda hundar med hussar och mattar, lösa eller kopplade. Full frid rådde och ett stort socialt minglande. Några tikar hade valpar på släp och några hundar höll ihop två och två och inte bara som par utan två hannar eller två tikar eller kanske tre individer.
Men de flesta hundarna var ensamma och verkade träffa kompisar på fältet, vilade ihop ett tag eller gick därifrån ihop men återvände nästa dag ensamma på nytt. Samma mönster som vi människor verkar ha.
Så vårt tätt bebyggda liv med hundmöten, umgänge och att skiljas igen verkar vara precis så som hunden lever i det fria. Att förmena hunden det umgänget torde vara lika meningsfullt som att ta det ifrån människan.

De flesta av oss hundägare har sannolikt upplevt att våra hundar har vänner och verkligen njuter av vissas sällskap, medan andra hundar är mer ointressanta. Men jag har inte någonsin mött någon hund som inte vill ha hundsällskap på något vis då och då.
Att påstå att det gynnar hunden eller att hunden mår bra av att slippa hundsällskap finns det inget belägg för varken i litteraturen eller i verkligheten. Snarare är det tvärtom.

Andra hundar gör hunden glad och lekfull, de skapar trygghet genom sitt sällskap, de ger förnyad energi vid sorkjakt eller vid upphittande av en katt, de gör hunden intresserad av nya påhitt och upptäckter och lär också hunden att det finns annat än det redan upptäckta (på gott och ont). Hundar har helt klart stor glädje av varandra och varandras sällskap.

Finns det då inte olämpliga hundar som kan skrämma min hund eller t o m skada den?
Det bästa skyddet för din hund oavsett storlek, ålder eller kön, är erfarenhet av och med andra hundar. Det finns alltid saker i alla våra liv som är läskiga och skrämmande, men ju stabilare vi är och ju mer erfarna vi är, desto mindre sårbara är vi, vi blir bättre på att möta problem och svåra upplevelser.
Inte så att vi inte påverkas, men vår förmåga att hantera upplevelser hör definitivt ihop med vad vi tidigare varit med om och hur allra mest hur vi klarat av att handskas med skilda upplevelser.
Om din hund mycket sällan får möta andra hundar eller bara får möta några få av visst utseende och storlek, då utrustar du din hund med ett visst mått av handikapp. Din hund kan bli väldigt sårbar och bli väldigt utsatt i vissa situationer.

Jag umgås flitigt med två dvärgpudlar, två tikar som ser lika ut, men har mycket skilda personligheter. Dessa damer har umgåtts med stora och större hundar - alltid. Ingen stor hund har trampat på dem, sprungit på dem eller på något sätt betett sig negativt. Bägge dessa ganska små hundar har stor tillit till stora och större hundar, hälsar på dem, flyr inte, men kan fräsa på vissa hanhundar.
Både labradorhannar, schäferhannar, rottweiler samt mindre herrar hyser STOR respekt för dessa små tikar, särskilt den ena, man går inte ens fram till henne utan avvaktar på håll. Social interaktion skapar social funktion. Man hörs fast man är minst, väldigt väsentligt.
Hur ska stora hanhundar lära sig lyssna på liten tik och hur ska liten tik lära sig våga fräsa ifrån om de aldrig möts? Möten med andra hundar av alla storlekar, t e x väl övervakade när det handlar om en ung lite vildare hund, där den mindre hunden kan vara okopplad och den större kopplad inledningsvis. Det kan vara ett sätt att avdramatisera ett möte som först kan verka väldigt omaka, men utan mötet sker ingen utveckling alls med social trygghet som mål för din hund.

Men de där störda hundarna som äter små hundar, som det kan stå om i tidningen, hur gör man om man möter en sådan?
Det jag har funnit på mina filmer är att en socialt väl utvecklad hund som är trygg flyr inte, beter sig inte som ett jaktbyte: en riskfaktor eliminerad. En socialt med hundar trygg hundägare lyfter inte upp sin mindre hund eller ännu värre svingar runt den i kopplet som en leksak: ännu en faktor borta. För det är jaktbeteende som ger skador, sociala hundmöten kan låta "farliga" ett tag, men det är jaktbeteende och stressöverslag som verkligen är s a s farligt.
De hundar som springer fram till mina hundar är alltid unga hundar, lite stressade av situationen om inte annat, livliga och väldigt vänliga om än med lite för mycket av det goda.
Vad ska vi göra med dem? Ja låt din hund hantera slynglar som sig bör, ett uppfostringsutfall från en del hundar eller en rejäl tillsägelse av annan art för att den unga hunden är rysligt framfusig. De flesta unga hundar ger upp där och söker sig till mesigare sällskap. Har du en erfaren hund så vet den vad som behöver göras.
Givetvis kan det finnas lägen som går upp i varv med yngre hundar som leker ensamma utan någon äldre föräldraliknande typ av hund i närheten. Märker du att leken eskalerar, gå därifrån med din hund. Nästa gång kanske de leker lugnare.

Det finns också en stor kategori hundar som missuppfattas och det är de hundar som bryter konflikter. Många erfarna hundägare etiketterar också ofta sådana hundar som "aggressiva". De kommer ofta farande i hög fart, skäller, morrar och kastar sig in i vad de uppfattar som en uppstart till konflikt.
Ungefär hälften av alla hundar blandar sig i andras konflikter och försöker bryta. När hundar börjar bryta konflikter är de i början inte så skickliga på rätt timing och på när de bör ingripa, men en äldre hundvan hund kan stoppa en konflikt som då aldrig händer och också vägleda två antagonister till både bra umgänge och till och med lek.
När jag fick min 5,5 -åriga spanska hund, som suttit i hägn sedan han var valp, så fanns det en jämnårig terrier som hade åsikter om nya hundar i hans skog. En aussietik gick emellan. Bägge hanhundarna var kopplade och terriern gjorde utfall med skällande då min spanjor kom för nära honom. Aussien formligen flög emellan och skällde på terriern som blev tyst.
En stund senare skällde terriern igen på min spanska pojke och då rusade aussien på terriern och vrålade honom ordentligt i örat. Hon gick bort en bit vände sig om och blängde på terriern "en gång till om du törs, då....".
Efter detta lekte terriern och min spanjor, aldrig en min av annat än ren glädje i varandras sällskap.

Det finns hundar som ligger högt i stress och som kan bete sig mer okänsligt, påstridigt och som vi uppfattar, aggressivt. Mina egna hundar, sedan mer än 35 år tillbaka kan möta och bemöta sådana hundar, de har/får erfarenhet, självförtroende och bra timing. Den minsta hund jag haft i närheten med bra hundbemötande vägde 18 hg och blev aldrig skadad, snarare tvärtom, hon var tuff.
De flesta hundar som ligger högt i stress har ont eller känner sig otillräckliga, vad ska vi göra med dem, hur ska vi bemöta dem, de är i verkligheten försvinnande få. Att kunna läsa av hundar och bemöta dem lugnt är väldigt viktigt.

Jag hälsar alltid på mötande lösa hundar och pratar vänligt, jag är inte rädd, jag tycker om hundar - andras också - och jag litar på mina egna hundar, jag vet att de har stora resurser, att de kan interagera med andra hundar och att de är "snälla" och har en god målsättning om de fräser på någon annan hund. Målet för alla hundkonflikter är frid och fred där det endast behövs små, små nyanser i hundbeteende för att bli hörd.
Alla vi hundägare har en eller fler hundar att ansvara för, vår egen, våra egna. Vi ansvarar för deras utveckling, att de mår bra och därmed rustats för att kunna tackla livet fullt ut och klara av de komplikationer vi alla levande varelser har att handskas med. Det är vårt ansvar att låta våra hundar få utvecklas.
En hund som är trygg i livet blir sällan ett offer för andras omständigheter, så tänker jag och det har fungerat i min hundhållning som nu är nästan 50 år gammal.

/Ingrid Lingmark


Ingrid Lingmark jobbar, förutom att vara styrelseledamot i CHANS (ideellt arbete), med problemhundar och håller föreläsningar i ämnet. Hon har specialiserat sig på hundars konflikter och aggressioner. Hon skriver just nu på en bok om just hundkonflikter, som bygger på långvarig forskning med bland annat filmning av hundar i olika situationer.
Den tidigare boken "HUNDBOK FÖR ERFARNA" finns att köpa via Ingrids hemsida om den inte finns att hitta i bokhandeln.

Läs mer på Ingrid Lingmarks BLOGG