Emotionell intelligens och social kompetens är begrepp som kan användas beskrivande gällande vårt förhållningssätt till eller våra metoder med hundar. Samtliga ord kan användas som beskrivningsmodeller, men hur relationer utvecklas och bibehålls är det som de flesta av oss kämpar med hela livet. Att kunna knyta an och våga lita på är också väsentligt i alla relationer.

Empati, medkänsla, inlevelseförmåga är begrepp som grundar sig på kunskap och insikt. Det lilla barnet som möts med emotionell varsamhet under sin uppväxt får insikt i och kunskap om hur känslor känns, för de blir bekräftade och barnet kan då också utveckla insikt i att andra också kan ha känslor som liknar deras egna. Om du aldrig blivit trampad på tårna eller slagit i en tå, då kan det vara svårt att förstå att det gör ont och hur ont det kan göra. Genom vissa smärtupplevelser fysiska såväl som psykiska kan empati uppstå.

Först kommer en egen upplevelse – sedan kommer jämförelseförmågan sannolikt. Inte alltid alldeles säkert att det blir så, skiftande upplevelser både erfarenhetsmässiga eller förluster, som dödsfall, sjukdom och annat kan ge luckor i ens egen tillväxt emotionellt. Allt eller inget går att planera eller förutse trots goda ambitioner och försök.

Viktigt i processen är läkningen. Om du slår tån och någon blåser på den eller i alla fall vill blåsa på den känns det genast bättre. Likadant är det med emotionella skador, att någon vill, kan och orkar lyssna – orkar blåsa – till det känns bättre är början på en läkningsprocess. Om man som människa eller hund växer upp utan någon som blåser ens på det största sår, då blir man lite halt även känslomässigt. Hur läker man senare i livet, jo genom att någon vill, kan och orkar blåsa även på gamla sår. Många du möter behöver bli blåsta på – faktiskt de flesta. Ingen behöver i alla fall några nya sår om det kan undvikas.

Tröst och rädsla

Många hundägare upplever att empati är att ge tröst, skydda och övervaka. Det kan vara det de själva kan känna att de behöver i ett krisläge, men empati är mer än så. Empati är en känslomässig upplevelse, det är en inlevd och känd känsla. Empati betyder också att man har en insikt om, och kunskap om, hur framtiden ska stakas ut för skapa överlevnad och cooping.

Om min hund är stel av skräck för att han levt 5,5 år i ett hundhägn och har väldigt lite kunskap om vissa företeelser i övriga världen, kan jag förstå hans rädsla, men också resonera fram att han måste möta den många gånger för framtiden. Att vara livrädd för gökens hoande är inte optimalt, eller att fly i full fart vid hundmöten. Efter ett visst tvång och flera fruktansvärda – just då - skräckupplevelser är han idag en väldigt trygg äldre herre, t o m lite stöddig. Boxern som jagat honom en gång (mitt fel) och som försökt igen många gånger till, henne fräser han på numera.

Att stanna i rädsla ett tag kan vara viktigt för läkningsprocessen, att alltid stanna där utan att försöka utveckla hanteringsstrategier eller söka hjälp att göra det, är det som kallas neurotiskt. En inte på något sätt värderande etikett utan bara en etikett som går att utplåna även hos en hund. Du kan faktiskt hjälpa en annan människa med det skeendet.

EQ

Det som populärt kallas ”emotionell intelligens” EQ är – enligt min uppfattning – en väsentligt social broms vad gäller små och stora övergrepp mot andra individer och det handlar definitivt om mycket mer än att kunna tycka synd om. Verklig empati handlar om att förstå och leva sig in i hur övergrepp uppstår, att de kan uppstå under vissa omständigheter och att kunna särskilja själva övergreppet från den individ som gjort det. Typ hund biter hund.

Inte roligt för någon, när hundolyckor uppstår, men då sätts den empatiska förmågan på prov. Att totalt fördöma den bitande hunden och hundägaren är dels inte särdeles empatiskt, men det fattas också social kompetens och kunskap inom processen. Jag, som exempel, övertog en gång i världen en ”symptomhund”, som min drygt 2-åriga schäfer var, när hon kom till oss. På nyårsdagen efter ca 1,5 månaders innehav biter hon min 9-åriga vorsteh rejält i skinkan i skogen, dyrt, inte kul – men en engångshändelse. Schäfern var jättestressad efter nyår då hon försökt jaga varje raket hon råkat få syn på genom fönstret, fortsatt högt uppstressad dagen därpå och såg en vorsteh i full fart – det blev en jaktattack (tur i oturen att det var min hund hon bet). En gång hände detta och aldrig mer och damerna var vänner i alla år som följde.

Jag förstod hur schäfern mådde (och vorstehn, fast hon brydde sig inte värst, schäfern var en plutt tyckte hon), jag förstod varför det hände och jag visste hur jag skulle förhindra att det hände på nytt.

Hade schäfern varit någon annans hade jag agerat likadant. Kanske hade jag kunnat bistå den hundägaren på något sätt, men jag hade absolut förstått att den ägaren var minst lika berörd som jag om inte ännu mer. Hela situationen är sorglig, aggressivitetsväckande om man så vill, men att sätta sig över vissa känslor och att kunna agera empatiskt, fast hjärtat kanske blöder är en mognadsfråga hos hundägaren. Det är en fråga om att tänka långsiktigt socialt, splittrar jag eller sammanfogar, innesluter eller utesluter jag någon, s k social kompetens men också en fråga om verklig kunskap om hundar och en insikt om min roll som hundägare.

Vad vinner jag på att skälla ut en annan också ledsen/förtvivlad människa? Vad vill jag uppnå med att göra det? Handlar det om att jag är väldigt upprörd/stressad? Vill jag orsaka den andra hundägaren sorg som en sorts hämnd? Varför väljer jag att agera utlevande eller lugnt? Vilken är vinsten? Frågor att fundera på. Var och en har sina svar.

Min inställning

Jag har tagit ställning. Jag väljer lugn och förståelse för att jag kan göra det, jag kan förstå, jag har många känslor, men jag förstår att jag inte är ensam om det just då. Jag kan inte förändra något som redan hänt, men framtiden börjar just där och jag vill absolut själv ha hundar som inte överreagerar eller är lättstressade. Jag kan också väl handskas med personliga besvikelser och kan överse med att andra människor kanske inte kan det i krislägen. Så tänker jag.

Utvecklingen av empatisk förmåga finns beskriven som en EQ-trappa av psykologerna Peter Salovey och John Mayer.

Första steget är att kunna plocka ut och fram sina känslor, kunna ge dem namn och berätta om dem för andra människor. Då blir känslorna lättare att handskas med och leva med. Jag behöver inte fly och skrika bara för att jag är lite mörkrädd (jag är även mörkrädd dagtid), jag kan resonera med mig själv om hur jag känner mig. Att kunna förstå vilka känslor det är som kommer upp, ilska kan t e x kännas som ledsenhet eller depression. Att försöka hitta händelser och upplevelser som gör att jag känner som jag gör och besluta mig för vad jag ska göra med det jag känner. Inte så lätt att verkligen åstadkomma och en aldrig avslutad livsresa, men ganska så belönande – faktiskt.

Nästa steg handlar om att kunna leva sig i in i vad andra känner och försöka förstå sin egen roll i andras känsloliv. De flesta av oss kan absolut identifiera och förstå många andra människor och deras upplevelser. Vi gläds med dem och lider med dem. Så länge det inte uppstår en konfliktsituation, då finns det oräkneliga exempel inte minst historiskt på hur vi kan välja att inte förstå.

Ju tryggare vi är med oss själva och ju mer tolerant syn vi har på oss själva, desto mer orkar vi överse med hos andra (så funkar hundar också). Att orka börja förhandla och försöka förstå och sätta sig in – då man egentligen känner sig väldigt arg är vad det handlar om egentligen.

Att förstå att jag med obetänksamt beteende faktiskt kan göra en annan människa väldigt ledsen. Att jag kan skapa livslång sorg och oförglömlig tragik hos någon annan med tanklösa ord eller beteenden. Fundera på vad du själv minns i den vägen.

Att demonisera

Klassiskt hundmässigt är den utfrusna hunden och hundägaren. En grannhund bet min man rejält i handen med påföljande pågående artros i hans tumled samt smärtor. Våran husse satte handen emellan när den andra hunden egentligen var ute efter en hos oss boende hund, två gånger gick husse emellan och två bett fick han. Hunden fick inte en skråma.

Den bitande hundens ägare smög när de såg oss. Jag gick rakt på och sa, ”sådant kan hända, ni hade inget uppsåt och jag ser det som en olyckshändelse och inget annat”. Jag har inte heller berättat för andra hundägare till höger och vänster om detta, jag vill inte skada dem eller orsaka mer sorg än de hundägarna redan har, dom älskar ju också sin hund. Konsekvenserna sköter försäkringsbolaget helt sakligt. Jag har inte heller gjort någon anmälan till polisen, hunden är snäll i övrigt. Så tänker jag.

När man uppnått en viss förståelse för sig själv och för andra, då brukar man börja kunna se orsak och verkan. Och då kan man börja våga tänka om.

När jag började fundera på hundsnällhet och hundars konflikter tidigt 70-tal, då förstod jag ganska så snart att jag måste släppa gamla tankar. Jag måste tänka på ett annat sätt och ett helt eget sätt och våga lita på läget. Jag har därefter fattat tusentals beslut under åren med mina hundar. 1975 hade jag en valp (plus 65:-an, d v s född 1965), därefter fick jag en omplacerad vorsteh 1980 och sedan kom de en efter annan, mina vuxna ”valpar” och varje ny hund bekräftade flera slutsatser och rev upp några.

Schäfern var beställd som ”stor, hundarg (etikett) och tik”. Ville se hur det skulle funka med min kleiner münsterländer (”omöjlig” kurshund som jag köpt) och vorsteh – också tikar. Tänkte inte först på hur det skulle funka ute. Jag umgicks ju med alla grannboende hundar och nu hade jag ju en stor monsterbeteende vovve också. Fullraggad, vrålande och utfallande schäfer och vi kände ju inte varandra alls, jag och schäfern.

Så jag bestämde mig för att eftersom hon inte visade någon som helst aggressivitet mot mina tikar, hon var så liten så mot münstern, så var hon sannolikt – som de flesta – en stor bluff och så agerade jag på den tanken. Mötte med schäfern goldentik som då var valp och gick fram, höll i kopplet och framme vid golden fick schäfern fullt koppel och det hände ingenting alls. På schäfervis fnattade hon lite kring valpen – tråkigt och så var det bra. Det gick med tiden utmärkt med alla hundarna kring oss och hon blev också en godmodig, lugn och lättsam hund.

Kommunicera

Den som tar sig vidare uppför EQ – trappan klarar dessutom av att kommunicera med andra människor om svåra känslor på ett positivt sätt, det som kallas att förhandla och är därmed också rustad att kunna lösa vardagliga konflikter. Sådana som vi hundägare kan ha.

Om man nu som människa inte orkar klättra i någon EQ - trappa eller vecklas ut hit och dit, utan har fullt sjå med det allra nödvändigaste, då är det ju extra viktigt att det finns personer omkring med förståelse, värme och överseende, då erbjuds ju tillfällen då du verkligen kan hjälpa en medmänniska.

Mitt främsta personliga bidrag är att ha hundar som klarar av konfrontationssökande hundar, egna hundar som genom sitt bemötande avvärjer konflikter – i vissa fall t o m stoppar dem. Den befrielse som hundägare med struliga hundar upplever när de får se sin hund få en bra hundkontakt och t o m leka med andra hundar är så fantastisk att få uppleva. Jag har förmånen att få göra det då och då.

Att fördöma hundar som verkar stökiga eller gör ”fel” är ju egentligen att skapa konflikt och utanförskap. Är det socialt, är det empatiskt, är det långsiktigt? Jag tycker inte det.

En sak är att ett stökigt beteende är mindre bra. Den insats som du kan bidra med är att förklara varför det inte är så bra, nästa steg är att fundera hur vi löser situationen. Tänker man lösning, då vinner vi alla på det.
/ Ingrid Lingmark
hemsida