Häromveckan kom ett mail från Marie-Lousie Holm. Hon berättade att hon haft en hund från Kreta som hon just förlorat, och skickade några bilder.

------------------

……har gråtit mkt efter min vän Carina, vi fick fyra månader tillsammans. Jag hörde talas om en hund efter ett dödsbo och åkte dit och hämtade henne den 15 juli 2006. Såg då en ganska överviktig och skröplig hund, men mitt hjärta sa JA, man kan säga kärlek vid första ögonkastet.
Tog henne genast till veterinärerna vid Roslagstull du vet som är med på tv ibland.
Det var mkt jobb, hon var sjuk, njurar anemi mm. Men fick henne på fötter ganska bra och vi har haft många fina minnen hon o jag, vi gick på konturnerliga kontroller hela tiden det var specialkost men att se en så gammal
hund springa lös på stela kalvben efter en tid i parken, vid Kristinebergs slottspark. Att flirta så med andra hundar trots hennes skörhet! Gud, jag saknar henne så! Även så har jag en norsk skogskatt som är 15 år och aldrig haft ngn annan än mig. De fann varandra direkt, underbart.
När Carina fick njursvikt ordentligt den 20 november visste jag vad jag måste göra. Det var hemskt,
men vi fick 4 månader tillsammans. Saknaden är stor.
Misse o jag tänder ett ljus varje kväll vid hennes foto…..

-----------------

Jag förstod att det måste vara hunden CARINA som kom till Sverige från Noah's Ark 1999. Det var redan innan CHANS fanns, men vi vet vilken hund det var. Hon var redan då hon kom hit lite till åren, om än inte gammal, gissningsvis 6-7 år. Hon fick ett hem hos en äldre dam och allt var frid och fröjd. För att göra en lång historia kort så åldrades både matte och hund och CARINA fick nog inte alltid den motion och den stimulans hon skulle behövt. Men det är inte alltid det går att få till stånd en förändring och vad vi förstått så blev hon i alla fall överöst med kärlek.
Nåväl, på våren 2006 flyttade hon till Marie-Louise och resten framgår av mailet.
CARINA måste ha blivit åtminstone 13 år, kanske mer och många hade nog valt att låta avliva hunden som blivit ensam kvar. Men i detta fall var det verkligen tur att man inte gjorde så, omplaceringen gick bra och hunden fick några sista lyckliga månader.
Och hann dessutom sprida en hel del glädje under den tiden!