Hej igen!

Nu har jag varit tillbaka på jobbet i snart en vecka. Det går knappt att beskriva hur bra jag mår av att vara med "mina" djur igen. Första dagen var jag där 12 timmar bara för att hinna säga hej ordentligt till alla gamla - och tyvärr alldeles för många - nya ansikten. Jag vet att det har varit extra besvärligt när jag har varit borta, andra har varit tvungna att jobba mer givetvis och mycket har blivit lämnat tills mer hjälp kommer (tillbaka!) och mer eller mindre bara det nödvändigaste har blivit gjort.

Tyvärr har det vällt in djur senaste tiden, medan alldeles för få har kunnat åka, vilket såklart innebär att det är mer än fullt - igen! Det har tydligen dumpats minst en hund eller kattunge om dagen de senaste veckorna och när jag kom upp i onsdags satt fortfarande en dumpad hund kvar på sin kedja utanför grindarna. Han hade lämnats där förra tisdagen! Han hade givetsvis fått mat och vatten under tiden men det tog inte in honom för han hade visat sig vara ett "avskräckande exempel" eftersom inga djur hade blivit dumpade sen han kom. Plus att det faktiskt var fullt även inne på gården med kedjade nykomlingar. Dessutom sa Gayner att ingen har lyckats komma i närheten av honom - att han inte var "trevlig", men eftersom jag inte visste det gick jag rätt upp till honom och vi kelade, med lite draghjälp av Lilli, som han blev förtjust i. Han är ingen kamphund, i ansiktet ser han nästan ut som en Scharpei, alldeles skrynklig i pannan. Stooora runda ögon som så oerhört tydligt uttrycker vad han känner. Men han är en stor, ung kraftig hund, en handfull......
Man kunde se i hans ögon att han var vettskrämd, vet inte varför, men skräck lyste i hans ögon och jag tror att om jag hade fått höra innan att han var aggressiv hade jag nog aldrig närmat mig honom som jag gjorde. Så det var nog bra att jag inget hört!

Jag har nu tjatat mig till att vi ska ta in honom och sakta men säkert börjar han lita på folk. Mig älskar han - ursäkta skrytet - och blir alldeles tokig när jag kommer. Jag har döpt honom till Vincent. Jag är extra stolt över honom för alla andra sa att han var aggressiv och han lät ingen röra honom i början men jag tog mig faktiskt den tiden det tog för honom att lita på mig och nu är han min bebis. Han försöker nu att varje dag bli mer och mer kompis, det är fantastiskt att se hur han förändras - från att vara rädd för vad en hand på ryggen kan göra, till att stå stilla och blunda medan samma hand kliar på bringan..... Han är fantastisk!

Här är en sorglig / lycklig historia till:
Gayner var på väg nånstans och passerade en man som var i färd med att skjuta en hund. Hon stannade och frågade varför och mannen svarade att hon jagade hans kycklingar. Gayner bad honom låta bli och erbjöd sig att ta hand om hunden åt honom på vägen tillbaka, om han kunde vänta lite. Mannen accepterade detta men då hon kom tillbaka var hunden och mannen borta och det var blod på bananplantorna där de varit förut. När hon kom tillbaka frågade hon mig om någon varit hos oss och lämnat en hund, men ingen hade gjort det så vi trodde alla att han struntat i Gayner och skjutit hunden i alla fall. Men senare samma dag stod hunden bunden utanför Haven, med tre väldigt svullna ben och ett sår i huvudet - men där var hon ändå!
Att hon över huvud taget kunde stå upp är mig helt obegripligt, men hon är hos oss - han hade inte dödat henne trots allt. Hon är sanslöst vacker, en ung jakthund med stora intelligenta ögon och - som alltid - kapad svans, som hon mer eller mindre alltid har instoppad mellan benen. Mannen hade uppenbarligen gett henne ett riktigt kok stryk innan han lämnade henne hos oss, och det märks, inte bara på de uppenbara skadorna, men också på hur skrajsen hon är. Speciellt när man bär på något typ en vattenkanna eller en påse.
Däremot - med hundars osedvanliga kapacitet att "studsa tillbaka" - har det inte tagit många dagar innan hon, istället för att rygga tillbaka när man kommer, försiktigt kommer krypande med stumpen mellan benen, och vill bli klappad.