Problemet är också att på sheltret är inget "statiskt". Du kan inte räkna med att gå hem när du tänkt, om det t. ex. sitter en dobermann med brutet ben på en kedja utanför grinden, när du är på väg hem. Det är inte som att lämna en trave papper på kontoret och tänka - med ett sting av dåligt samvete förvisso - att "jag tar det imorgon".
Det finns inte heller någon annan som "tar nästa skift", som du kan lämna över till - även om du kanske även då skulle känna av det eventuellt berättigade dåliga samvetet över att lämna nåt ofärdigt till någon annan att ta hand om. Du får helt enkelt ta itu med det! Ringa hem och säga "förlåt, jag blir sen!" igen! Och se dina egna hundar i ögonen och säga "Imorgon lovar jag att vi går en långis". And that's that!

Jag försöker fortfarande hitta någon form av balans i att arbeta på sheltret samtidigt som jag har ett liv som inkluderar vanliga kläder, restaurangbesök och att jag inte hela kvällen tänker på om den eller den hunden har en hundkoja som inte läcker om det regnar, har tillräckligt med vatten om det inte regnar!, fick sin smärtstillande spruta, eller vad det nu kan vara.
Det är en svår balansgång mellan att bry sig för mycket och tappa sig själv, eller att bli för avtrubbad och tappa anledningen till att man gör det jobb man gör.
Personligen behövde jag två veckors semester - som jag inte ens kunde erkänna för mig själv att det faktiskt var, utan var tvungen att förklä till att jag måste arbeta med konsten - för att kunna känna att jag faktiskt älskar "mina" djur däruppe. Saknar dem nåt fruktansvärt och behöver dem för att kunna känna mig hel på nåt sätt.

Och här kommer nu ursäkten för att jag varit så fruktansvärt dålig på att rapportera till er vad som händer på sheltret - jag har helt enkelt inte orkat! Hoppas ni förstår och att åtminstone ni orkar fortsätta stödja vårt arbete här nere med djuren - som verkligen uppskattar det!

PS.
Jag vet att jag skrev att jag skulle berätta om situationen just nu på Haven efter allt detta.... Jag börjar jobba igen imorgon och lovar då att jag ska skriva ett brev till inom en vecka - innan jag - förhoppningvis inte, men eventuellt - återfaller till robotstadiet igen ! OK?

PS 2.
Något högtravande vill jag också passa på att säga TACK! till min bästa kompis Mia för att hon fick mig att se lite saker som jag behövde se, och - som alltid egentligen - Ingrid Sunding och Lennart Marcko för att de verkar orka mer än nån annan jag känner hemma i Svedala!
Vi hörs igen hörrni!!