| Vi bestämde oss för att
börja med att ge BART en dos Frontline, han var nämligen full
med fästingar i ansiktet och säkert på alla andra ställen
också, och kliade sig en hel del. Oavsett om han skulle bli kvar i
byn eller få komma till ett djurhem skulle han ha glädje av behandlingen.
Vi hade som tur var Frontline med från Sverige, som snälla människor
skänkt till hundar på Kreta. Annars var det inte helt lätt
att få tag på sådana saker, vi var ute och åkte
runt på landet med anledning av kedjefångeprojektet hela dagarna
och kom hem sent på kvällarna. Tredje kvällen hade vi bestämt att ge BART hans Frontline. Vi var då ordentligt bekanta och han hade inget emot att bli omklappad. Först skulle han få ett halsband, vi valde ut ett av dem vi fått från Sverige, ett som såg ut att vara lagom stort. Men se BART ville inte ha något halsband! Vi fick kela och gosa med honom, men så fort det kom till att försöka trä på halsbandet så ryckte han sig loss. Det krävdes mycket tålamod, godis och list för att få på halsbandet. Någon riktig panik hade inte BART, då hade han helt enkelt stuckit iväg, men han verkar helt klart ha otrevliga minnen förknippade med halsband och koppel. Det har Nicole märkt mer av senare....hon gissar på att han varit kedjefånge en gång. |
|
|
|
|
|
|
|
BART fick i alla fall Frontline och även avmaskningsmedel, och redan nästa dag var han så gott som fästingfri och kliade sig knappt alls, det måtte ha varit en befrielse för honom. Vi funderade mycket på vad som var bäst för BART. Nu kände vi honom, och han oss, så väl att det var otänkbart att bara strunta i honom. Ett alternativ var att låta vaccinera och helst kastrera honom och sedan låta honom leva kvar på gatan under tillsyn av Evita, så länge han klarade sig från att bli överkörd. Värre hundliv kan man tänka sig, han trivdes uppenbarligen med livet och var glad och trygg där han var, även om vi var ororliga för bilarna hela tiden. Det andra alternativet vi såg var att försöka förmå Gayner att ta emot honom på the Haven (hon jobbar mycket med skadade hundar och även om djurhemmet är fullt har hon svårt att låta bli att förbarma sig över en sjukling). Då skulle han förmodligen bli kvar där och leva resten av sitt liv på en hundgård. Inte det roligaste kanske och vi bestämde oss efter mycket vånda för det första alternativet. Så länge Evita var kvar i byn kunde BART också vara det. Sedan fick något annat hittas på...... Efter en snabb telefonkonferens med Pia i Upplands Väsby, som skänkt 1.000 kr för hjälp till någon speciellt behövande hundindivid på Kreta, bestämdes att den gåvan skulle gå just till BART. Vaccinering, ID-märkning, kastrering och eventuell medicin han kunde behöva. Det var skönt att ha bestämt sig och sista dagen vi (förutom
Nicole som är kvar fortfarande) var kvar kom en grekisk dam förbi
med en bil lastad med hund- och kattmat. Det visade sig att hon åkte
runt och gav mat till hemlösa djur på flera olika platser och
även hon skulle hålla ett extra vakande öga över
BART. Det kändes tryggt. Nicole och damen bytte telefon-nummer och
skulle hålla kontakten. |
| <<<Tillbaka |