Att bry sig om!

En debatt har brutit ut i media om hittehundar som tas till Sverige och de eventuella sjukdomar dessa kan föra med sig. Många människor har olika åsikter om detta och media hjälper gärna till att piska upp stämningen.

Självklart är det en risk att ta in en hund från ett annat land. Precis som det är en risk att gå över gatan. Men med medvetenhet om dessa risker och kunskap om hur man minskar dem kommer man ganska långt. Det är med stolthet jag kan konstatera att det arbete vi påbörjade för mer än ett år sedan har burit frukt. Vi bestämde på styrelsemöte 29 mars 2001 att börja testa våra adoptionshundar mot fler sjukdomar än dem som Jordbruksverket kräver, och vi kan idag konstatera att i stort sett alla organisationer har följt vårt exempel och numera också testar sina hundar! Trots dessa tester kan man inte garantera att alla hundar som tas in är friska men man har minskat riskerna betydligt. Den största risken idag för att sjuka hundar ska komma in i Sverige är, som jag ser det, de hundar som smugglas in eller tas hem av privatpersoner som inte har kunskap om vilka sjukdomar den nya hunden kan tänkas bära på. Tyvärr har inte detta fått någon uppmärksamhet i media men förhoppningsvis kan den debatt som nu pågår hjälpa till att få upp ögonen hos fler.

Att människor har olika åsikter är något vi alla måste acceptera och jag är medveten om att inte alla tycker att det arbete vi utför är "beundransvärt". Men något som jag har mycket svårt att tåla och som får många av oss att se rött är de åsikter som framförs i debatten om att vi som jobbar med detta istället borde ägna oss åt något annat, t ex de svenska hundar som far illa. Varför blir vi upprörda då? Lider inte dessa svenska hundar tillräckligt mycket?
Jodå, det gör de men svaret till denna ilska finns i dessa två fakta:

1) Som vuxen människa vill jag själv bestämma vad jag ska ägna min fritid och mitt engagemang åt. Inte bli åtsagd av andra som har åsikter men många gånger saknar handlingskraft.

2) Det råder inget motsatsförhållande mellan att hjälpa utländska och svenska hundar!!! Jag vet inte hur många gånger vi har försökt få fram detta budskap men en del människor saknar visst förmåga att förstå att man kan göra fler saker samtidigt……
Ett flertal av oss har både svenska och utländska hundar. Många av oss är också engagerade i andra djurföreningar eller på andra sätt involverade i hjälp till svenska djur. Några av oss har även fadderbarn…..!

Häng med i denna tankegång så förstår du varför resonemanget att man bara kan hjälpa och satsa pengar på en enda sak är så absurd:

Jag vill hjälpa en hund i Grekland. En hittehund som har det svårt. Jag såg att CHANS har sponsorhundar. Det låter bra. Men varför skicka pengar till en hund i Grekland, det finns väl hundar i Sverige som har det svårt. Det är bättre att jag hjälper någon här istället. Ja, en svensk hund blir det. Hundstallet brukar behöva bidrag har jag sett. Men, när jag tänker efter, kanske jag inte ska engagera mig i djur när det finns så många människor som behöver hjälp. Jag såg en annons om att man kan hjälpa ett barn istället. Man kan skaffa ett fadderbarn. Det ska jag göra! Ett barn i Sydamerika. Fast det finns ju barn här också, som har det svårt. Det är bättre att jag hjälper något barn här. Kanske jag kan skänka pengar till någon verksamhet i Sverige för svenska barn. Men, mitt barn har ju faktiskt inte heller haft det så lätt så jag kanske ska hitta på något till mitt eget barn istället. Ja, det har ju varit mycket i skolan nu och vi har inte alltid råd att köpa det "senaste" i klädväg. Kanske ska jag överaska med någon fin sak? Något som är riktigt eftertraktat. Men vem får alltid det man vill. Oj, vad jag själv har fått stå tillbaka. Min barndom var ingen dans på rosor. Hårt slit och lite uppmuntran. Man fick vara glad om man fick något till sin födelsedag. Nej, vid närmare eftertanke tror jag att jag köper något till mig själv istället - det är jag värd!